Låt mig presentera...

...Valter Sven Oskar Andersson

Sven efter min pappa, min farfars bror och Simons morfar. Och Oskar efter Simons farfars far (och efter Rune som också heter Oskar efter sin farfar).

Han föddes den 11 juni 2014 klockan 16.30 och vägde 4044 g och var 51 cm lång.

Förlossningsberättelse

Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att ha fått uppleva en fin förlossning! För min egen skull tänker jag därför skriva ner hur det hela gick till. Från första värken till första gången jag fick hålla min lille Valter i famnen.

Vill du inte veta detaljerna så får du helt enkelt låta bli att läsa resten av det här inlägget;)

Det hela började med att jag vaknade klockan 03.50 på tisdagsmorgonen av de första värkarna. Ungefär samtidigt så gick slemproppen vilket gav värkarna mer fart. Även om de inte var särskilt intensiva så blev det i alla fall inte mycket mer sovit. Eftersom jag inte visste vart det skulle ta vägen så fick Simon köra Harry till förskolan innan han åkte till jobbet. Sen fortsatte värkarna under hela dagen med lugna perioder och mer intensiva perioder. Det var dock hanterbart utan smärtlindring ända fram tills klockan 19 på tisdagskvällen (då satte jag på mig TENS-apparaten) så jag hämtade Harry på förskolan och på eftermiddagen passade vi på att ta bilder på Harry och magen och röja och fixa här hemma.

På kvällen kom mamma hit eftersom vi redan tidigare hade bestämt att hon skulle sova här den natten. Pappa var inte hemma så hon ville vara på plats om vi skulle behöva åka in.

Klockan 22.30 skulle jag gå och lägga mig för att försöka få lite vila. Men då började vattnet sippra och eftersom det visade sig vara missfärgat (bebisen hade alltså bajsat i vattnet) så fick jag ringa förlossningen och rådfråga. De sa då att de ville att jag kom in på en gång för undersökning eftersom det kunde betyda att bebisen var stressad av någon anledning. De sa också att vi inte skulle få åka hem eftersom de då vill ha bebisen under uppsikt.

Det blev alltså ingen vila utan vi fick packa ihop oss och åka. 23.16 åkte vi oroliga och nervösa hemifrån. Under resan kom värkarna var femte minut men det kändes okej med hjälp av TENS-apparaten. En timme senare var vi alltså på plats i Trollhättan där de gjorde en första undersökning av barnets välmående. De kollade dock inte om jag var öppen något på grund av infektionsrisken i och med att vattnet var missfärgat. Allt såg bra ut och vi fick komma in på en förlossningssal för att försöka vila under natten eftersom värkarna då hade avtagit. Simon sov mer eller mindre från 02-09 och jag sov från och till framförallt mellan 05 och 09. Sen fick vi frukost och runt 11 satte de värkstimulerande dropp för att sätta igång det ordentligt. 

Värkarna tilltog allt eftersom de ökade på droppet och efter att ha kämpat på med TENS-apparaten och lustgas några timmar så blev värkarna outhärdliga vid 14-tiden. Mest på grund av att de kom nästan helt utan paus. 

Barnmorskan trodde dock att det var för sent för ryggbedövning eftersom hjärtljuden gick ner lite och hon misstänkte att bebisen var på väg ut där och då. Men efter att ha undersökt mig konstaterade hon att så inte var fallet. Och när hjärtljuden såg fina ut igen så bestämdes att jag skulle få spinalbedövning. Innan läkaren hann in så stängde barnmorskan av droppet helt för att hon tyckte att det blev för intensivt för mig. 

Bara sekunder efter att bedövningen var lagd så var smärtan som bortblåst. Det enda jag kände var att det kliade intensivt över hela kroppen. Men det var riktigt befriande att få fokusera på att det kliade efter den smärta jag upplevt precis innan. Sen kunde jag vila en stund och få i mig lite näring (läs godis och nyponsoppa) innan jag ställde mig med ett gåbord för att få lite hjälp på traven av tyngdlagen. Vid halv fyra/fyra började det trycka på rejält neråt när värkarna kom. Den känslan blev otroligt tydlig eftersom jag inte kände av smärtan. Sen kom även smärtan tillbaka och då ville jag bara krysta. Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag var helt öppen men att huvudet stod väldigt högt upp fortfarande. Det kändes ju lite uppgivet men hon sa att jag gärna fick prova att krysta för att jag skulle få in tekniken tills det väl var dags. Under min förra förlossning fick jag aldrig chansen att krysta och framförallt så fick jag ingen vägledning i hur jag skulle göra så jag blev väldigt tacksam för det förslaget och lyssnade noga på allt barnmorskan sa. Hon var ett fantastiskt stöd och hade 40 års erfarenhet (hon gick faktiskt i pension dagen efter) så jag kände mig fullkomligt trygg!

Efter ett par värkar då jag "övade" på att krysta med barnmorskans vägledning så säger hon helt oväntat att "Nu ser jag håret!". Jag blev extremt taggad att ta i för kung och fosterland när det gick så fort! Vid nästa värk kom huvudet en bra bit ut för att sedan åka tillbaka när värken tog slut. Det peppade mig ännu mer till att få ut huvudet helt. När nästa värk tog slut så var huvudet dock inte ute men åkte heller inte tillbaka och det var ju ingen spa-upplevelse precis men mer motiverad än så kan man nog inte bli till att se till att ta i;) Så när nästa värk ÄNTLIGEN kom så var jag beredd och det gav resultat för sen såg jag hela hans lilla huvud med allt det mörka håret och hörde små ljud ifrån honom! 

Efter ännu en värk var han ute och det var så underbart, fantastiskt superhäftigt att må så bra så att jag kunde njuta från första sekunden! Det var precis som om jag fick ett stort paket med alla de känslor jag samlat på mig för Harry under hans två och ett halvt år i en lika stor dos till Valter. På en gång! Jag som var övertygad om att det skulle ta ett tag att komma ikapp med känslorna för Valter.

Redo att sätta mig i bilen för färd till förlossningen.

I väntan på att få komma till BB.

Mys på BB.

Så skönt att vi fick ett eget rum och att Simon fick stanna kvar!

Här satt Simon och Valter och tittade på fotbolls VM:)

Stolt storebror när vi äntligen kom hem!

Mina killar första kvällen hemma.

Harry vaggar lillebror så försiktigt.

Tvåbarnsmamma!

Kanske en tillfällig comeback?

Nu när jag sitter här och väntar på att förlossningen ska dra igång så tänker jag att det kanske vore roligt att blogga lite igen... Just för att det är så roligt att gå tillbaka och läsa om hur det var när Harry låg i magen och om hans första tid i livet. Man tror ju att man ska komma ihåg så mycket men vi vet ju alla hur det är med den saken...

Här sitter jag och väntar med magen i vädret. Faktum är att värkarna startade inatt. Det var väl på tiden med tanke på att jag har gått 13 dagar över tiden idag, men man vet ju aldrig. De avtog igen under morgonen för att börja igen nu för en halvtimme sen. Man vet ju aldrig när det är på riktigt och inte... Spännande är det hur som helst!

Storebror väntar och längtar också. Frågan är ju hur mycket han egentligen förstår:) 

Det är märkligt hur oron infinner sig så fort man får se det där plustecknet... 

Först för att man ska få missfall, sedan när ultraljudet närmar sig går det över till oro för att man ska se att något är fel. När det är över har jag båda gångerna fått en kort period av, låt oss säga, minskad oro. Sen kommer de underbara små rörelserna och sparkarna som man längtat efter så länge och genast är oron där igen så fort rörelserna uteblir längre än vanligt. Sen kom för min egen del oron inför förlossningen. Hur blir det den här gången?! Kommer jag kunna känna mig trygg bara för att jag byter sjukhus?! Kommer jag och barnet klara oss?! Och så oron för att något ska vara fel. Hur kommer det att påverka Harry i så fall? Sen infinner sig den ganska befriande praktiska oron. Är BB-väskan packad, har vi allt klart? Är det tvättat, städat, fixat hemma så att vi slipper komma hem till ett kaos? Vem tar Harry om det startar idag? 

Jag vet ju att den där oron inte minskade när Harry väl var ute utan enbart fortsatte att ändra form men det är ju något man får räkna med när man blir förälder har jag förstått:)

Min önskan är att nästa inlägg här ska vara fyllt av bilder på vår familj och vår nya lilla familjemedlem och att det inte dröjer allt för länge...