Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att ha fått uppleva en fin förlossning! För min egen skull tänker jag därför skriva ner hur det hela gick till. Från första värken till första gången jag fick hålla min lille Valter i famnen.
Vill du inte veta detaljerna så får du helt enkelt låta bli att läsa resten av det här inlägget;)
Det hela började med att jag vaknade klockan 03.50 på tisdagsmorgonen av de första värkarna. Ungefär samtidigt så gick slemproppen vilket gav värkarna mer fart. Även om de inte var särskilt intensiva så blev det i alla fall inte mycket mer sovit. Eftersom jag inte visste vart det skulle ta vägen så fick Simon köra Harry till förskolan innan han åkte till jobbet. Sen fortsatte värkarna under hela dagen med lugna perioder och mer intensiva perioder. Det var dock hanterbart utan smärtlindring ända fram tills klockan 19 på tisdagskvällen (då satte jag på mig TENS-apparaten) så jag hämtade Harry på förskolan och på eftermiddagen passade vi på att ta bilder på Harry och magen och röja och fixa här hemma.
På kvällen kom mamma hit eftersom vi redan tidigare hade bestämt att hon skulle sova här den natten. Pappa var inte hemma så hon ville vara på plats om vi skulle behöva åka in.
Klockan 22.30 skulle jag gå och lägga mig för att försöka få lite vila. Men då började vattnet sippra och eftersom det visade sig vara missfärgat (bebisen hade alltså bajsat i vattnet) så fick jag ringa förlossningen och rådfråga. De sa då att de ville att jag kom in på en gång för undersökning eftersom det kunde betyda att bebisen var stressad av någon anledning. De sa också att vi inte skulle få åka hem eftersom de då vill ha bebisen under uppsikt.
Det blev alltså ingen vila utan vi fick packa ihop oss och åka. 23.16 åkte vi oroliga och nervösa hemifrån. Under resan kom värkarna var femte minut men det kändes okej med hjälp av TENS-apparaten. En timme senare var vi alltså på plats i Trollhättan där de gjorde en första undersökning av barnets välmående. De kollade dock inte om jag var öppen något på grund av infektionsrisken i och med att vattnet var missfärgat. Allt såg bra ut och vi fick komma in på en förlossningssal för att försöka vila under natten eftersom värkarna då hade avtagit. Simon sov mer eller mindre från 02-09 och jag sov från och till framförallt mellan 05 och 09. Sen fick vi frukost och runt 11 satte de värkstimulerande dropp för att sätta igång det ordentligt.
Värkarna tilltog allt eftersom de ökade på droppet och efter att ha kämpat på med TENS-apparaten och lustgas några timmar så blev värkarna outhärdliga vid 14-tiden. Mest på grund av att de kom nästan helt utan paus.
Barnmorskan trodde dock att det var för sent för ryggbedövning eftersom hjärtljuden gick ner lite och hon misstänkte att bebisen var på väg ut där och då. Men efter att ha undersökt mig konstaterade hon att så inte var fallet. Och när hjärtljuden såg fina ut igen så bestämdes att jag skulle få spinalbedövning. Innan läkaren hann in så stängde barnmorskan av droppet helt för att hon tyckte att det blev för intensivt för mig.
Bara sekunder efter att bedövningen var lagd så var smärtan som bortblåst. Det enda jag kände var att det kliade intensivt över hela kroppen. Men det var riktigt befriande att få fokusera på att det kliade efter den smärta jag upplevt precis innan. Sen kunde jag vila en stund och få i mig lite näring (läs godis och nyponsoppa) innan jag ställde mig med ett gåbord för att få lite hjälp på traven av tyngdlagen. Vid halv fyra/fyra började det trycka på rejält neråt när värkarna kom. Den känslan blev otroligt tydlig eftersom jag inte kände av smärtan. Sen kom även smärtan tillbaka och då ville jag bara krysta. Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag var helt öppen men att huvudet stod väldigt högt upp fortfarande. Det kändes ju lite uppgivet men hon sa att jag gärna fick prova att krysta för att jag skulle få in tekniken tills det väl var dags. Under min förra förlossning fick jag aldrig chansen att krysta och framförallt så fick jag ingen vägledning i hur jag skulle göra så jag blev väldigt tacksam för det förslaget och lyssnade noga på allt barnmorskan sa. Hon var ett fantastiskt stöd och hade 40 års erfarenhet (hon gick faktiskt i pension dagen efter) så jag kände mig fullkomligt trygg!
Efter ett par värkar då jag "övade" på att krysta med barnmorskans vägledning så säger hon helt oväntat att "Nu ser jag håret!". Jag blev extremt taggad att ta i för kung och fosterland när det gick så fort! Vid nästa värk kom huvudet en bra bit ut för att sedan åka tillbaka när värken tog slut. Det peppade mig ännu mer till att få ut huvudet helt. När nästa värk tog slut så var huvudet dock inte ute men åkte heller inte tillbaka och det var ju ingen spa-upplevelse precis men mer motiverad än så kan man nog inte bli till att se till att ta i;) Så när nästa värk ÄNTLIGEN kom så var jag beredd och det gav resultat för sen såg jag hela hans lilla huvud med allt det mörka håret och hörde små ljud ifrån honom!
Efter ännu en värk var han ute och det var så underbart, fantastiskt superhäftigt att må så bra så att jag kunde njuta från första sekunden! Det var precis som om jag fick ett stort paket med alla de känslor jag samlat på mig för Harry under hans två och ett halvt år i en lika stor dos till Valter. På en gång! Jag som var övertygad om att det skulle ta ett tag att komma ikapp med känslorna för Valter.
Här satt Simon och Valter och tittade på fotbolls VM:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar